Gudstjänsten >>
Dopet >>
NATTVARDEN
Barnvälsignelsen >>
Offer - ekonomi >>

----
När orden tar slut......

I en insändare i Nya Wermlands Tidningen för en hel del år sedan löd orden ungefär så här: Vad har vi för högfärdig biskop i Karlstad som vill bli titulerad som den Högvärdige, Högaktade Nådige. I annonsen om söndagens Gudstjänster stod det Sönd. Kl. 11.00 Gudstjänst HHN Ingebrandt. Jag tänker då inte gå och lyssna på en så högfärdig biskop. En besviken!

Redaktionen hade under insändaren skrivit en liten kommentar;
"HHN betyder Herrens Heliga Nattvard ! "
Det är inte alltid lätt att göra sig förstådd.

Nattvard - vad är det?
När Jesus vid sin sista måltid instiftade Nattvarden förknippade han sig själv, sitt lidande, sin död och sin uppståndelse med enkelt bröd och vin. Varje gång lärljungar därefter samlas för att bryta bröd och dela vin blir denna enkla vardagshandling till en gudstjänst, en måltid som gör oss delaktiga i Kristus, en måltid som talar om gemenskap, förlåtelse, hopp och tacksamhet.
Samtidigt är det något mer. Nattvarden för oss in i mystiken. In i något vi inte riktigt kan förklara. Det blir ett sätt att fira gudstjänst som tilltalar andra sinnen än synen och hörseln. Evangeliet blir på så vis konkret i brödet och vinet.
I urkyrkan firades nattvard varje uppståndelsedag - söndag, trots att söndagen var en vanlig arbetsdag. Sabbaten inföll på lördagen. Ofta avslutades söndagen med att man bröt brödet hemma i husen. Nattvarden- bordets förkunnelse och ordets förkunnelse var två sidor av samma mynt och ingen sida fick dominera på den andras bekostnad.
Med tiden blev nattvarden allt mer knuten till prästen och liturgien. Den katolska kyrkan påbjöd under en tid att det bara var prästen som fick dricka av vinet. Den nära, intima måltiden försvann och en allt tydligare stelhet och högdragenhet började prägla måltiden. På 100-talet talades det om nattvarden som de döptas måltid. Ett antal hundra år senare fick vanligt folk inte dela vinet. Efter reformationen i vårt land blev det en plikt att dela gåvorna minst en gång per år.

Frikyrkans tradition
Inom frikyrkligheten växte en särskild nattvardsritual fram. Det var inte det som sades som var olikt utan själva tillvägagångssättet. Innan frikyrkligheten organiserat sig som samfund fanns det ett stort antal sk nattvardsföreningar runt om i landet. Det speciella med dessa föreningar var dess protest mot kyrkans "öppna" nattvardsgångar, protest mot plikten att dela gåvorna. Föreningarna krävde en muntlig bekännelse av sina medlemmar för att de skulle få delta i måltiden. På vissa håll tvingades man visa upp medlemskort för att få delta.
Praxis vid dessa sammankomster var att nattvardstjänarna gick ner till deltagarna i deras bänkar för att betjäna dem. Dels för att manifestera lekmannaskapet (i kyrkan var nattvarden helt knuten till prästen) dels för att man visste att alla som var i lokalen var "godkända" och ville dela gåvorna. Så småningom om lades nattvardsfirandet i direkt anslutning till söndagens gudstjänst. I pålysningarna kallades dessa samlingar för Gudstjänst med nattvard. Nattvarden följde på den ordinarie öppna gudstjänsten. I övergången till nattvardsfirandet sjöngs ofta en psalm där församlingen stod upp, för att de som inte ville delta i nattvardsfirandet skulle kunna gå ut.
Ur teologisk och pedagogisk synvinkel fanns det en hel del problem med det slutna nattvardsbordet. Teologiskt: Vi finner i Nya testamentet en syn där nattvarden tillsammans med ordets förkunnelse är självklara centra. I Urkyrkan var ordets - predikan - och bordets - nattvarden - förkunnelse oskiljaktiga. Nattvarden var aldrig något som kom "efter". På samma sätt som ordet bjöds åt alla närvarande, bjöds också nattvardsgåvorna ut i offentlighet. Pedagogiskt: De negativa trossteg som det innebär när några lämnar lokalen för att de inte känner sig värdiga att delta.

Hur gör vi ?
Vår församling har övergått från "gudstjänst med nattvard" till "nattvardsgudstjänst." Nattvarden är nattvardsgudstjänstens centrum. Predikan vid dessa samlingar blir kortare för att själva nattvardsfirandet skall få större rum. Följande praxis råder: - Den vanligaste formen av nattvard sker i sk obrutet duklag, dvs att man går fram som i en kö till nattvardstjänarna. För dem som inte orkar gå fram i duklag erbjuder vi nattvard nere vid deras bänkplats.

Många små eller en stor ?
I samband med de stora tuberkulosepedemierna i början av 1900-talet insjuknade en hel del människor efter att ha deltagit i nattvardsfirande. Man drog slutsatsen att det berodde på den gemensamma bägaren de drack ur. Därför öppnades vägen för små sk särkalkar. Idag är medicinarna eniga om att smittokällan med all sannolikhet inte var nattvardsbägaren utan just det faktum att man hälsade på varandra och umgicks. Den hygieniska fördelen med särkalkar är starkt ifrågasatt. Förutom att särkalkarna är opraktiska utgör de ett symboliskt problem. I nattvardstexten står det "likaså tog han bägaren efter måltiden och sade...". I en del församlingar ger man möjlighet till både gemensam kalk och särkalk i samma nattvardsgudstjänst. I Karlstads Missionsförsamling används gemensam kalk där många väljer att doppa brödet.

Får barnen vara med ?
Församlingsmedlemmarnas barn är en naturlig del i vår församling. Vi har dem med på gudstjänst, i söndagsklubb mm. Lika naturligt borde det vara att barnen är med vid nattvardsfirandet. Även om de inte vill ta emot gåvorna så är det viktigt att de får vara med och se, lukta och känna på atmosfären, uppleva att denna stund är en viktig händelse för hela familjen. Problemet är att kravet på stillhet gör att många småbarnsförälder drar sig för att ha med sina "störningsmoment" till måltiden. Om kravet på stillhet står emot en levande måltid för hela Guds familj måste nog stillhetskravet läggas åt sidan. Min övertygelse är att helighetskänslan vid nattvarden fördjupas om alla åldrar är med vid bordet. I alla tider har det funnits tendenser att avskärma enskilda och grupper av människor från nattvard. Den grupp som drabbats hårdast har varit barnen, trots att Jesus själv inte tolererar att lärjungarna avvisar dem. När det gäller barnen går det inte att ur skriften få fram om de fick vara med och dela nattvarden. Under en lång period dominerade Svenska kyrkans syn för nattvardsdebut, där man i samband med konfirmationen gick till sin första nattvardsgång. Idag är Svenska kyrkans position en annan och man har även ändrat principiell ståndpunkt. Barnen ges rätt till nattvard och barnkommunion är inget problem. I vår församling har detta också fungerat en längre tid. Vi tror att det är viktigt för barnen att få vara med, se och pröva. Naturligtvis utan något tvång.

Förstår de ?
En invändning emot att barnen skall få vara med är att de inte riktigt förstår vad de gör. Men frågan är - hur många vuxna inser nattvardens egentliga innebörd. Det viktiga är att barnen, precis som vi vuxna, får vara med och uppleva. Det finns många berättelser om barn och nattvard som gör att man måste fråga sig om inte barnen ofta får djupare upplevelser än vi som kommit några år längre.

Familjeansvar
Det är viktigt att se barnkommunion som ett familjeansvar. Det är föräldrarna som avgör om de vill att barnen skall vara med. Ytterst så avgör ju barnen själva om de vill, men det är ändå ni föräldrar som bär ansvaret.

Att begrunda: Paulus brev till Korint kapitel 11 v. 23-25.

----

Betlehemskyrkan vill vara en kyrka för hela livet där alla frågor har sin plats. Den om tro , den om livshopp, den om svek, den om tvivel, den om frälsning, den om missbruk, den om otrohet, den om vänskap, den om rädsla, den om ljuset, den om tutten, den om...

Jesus säger:
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila!

"Min dröm är en kyrka där man möts av goa ögon!"