När jag i slutet av augusti 1973, långhårig och mycket
osäker, för första gången gick in genom de tunga järndörrarna till
Betlehemskyrkan trodde jag att det skulle bli ett engångsbesök.
Kyrkan hade ingen dragningskraft på mig
och i min bakgrund fanns inget som talade för att jag
skulle komma tillbaka igen.
30 år senare, söndagen den 31 augusti 2003, installerades jag
som församlingsföreståndare i Karlstads Missionsförsamling!
Egentligen borde det finnas varningsskyltar utanför
våra kyrkor där det står: VÄLKOMMEN! - MEN DU GÅR IN
PÅ EGEN RISK!
Att komma in i kyrkan ”från gatan” innebar en
smärre kulturchock. Där fanns sociala koder som var mer eller mindre dolda. Det
språk man hade med sig fungerade inte. Det som var självklart i min miljö var
nästan otänkbart i den kyrkliga.
Att jag idag fortfarande finns kvar i kyrkan beror på
att jag fick ”guider” som förde mig in i trons hemligheter och in i den kristna
församlingens värme. Där fanns varma handslag, ”goaögon", en djup och äkta förståelse för att jag med bröstmjölken inte fått med
mig det beteende som förväntades i kyrkan.
Det som berörde mig allra djupast och som fick mig att
längta efter att hitta en egen tro var känslan av att ”det var på riktigt”. Allt ifrån den enkla bordsbönen hos mina blivande svärföräldrar på Krokusgatan till de innerliga samtalen, bönerna och sången
i BK.
Det var som om jag hade förts in i ett nytt universum.
Ord som viktigt, angeläget, tillit, omvändelse, förändring, nåd, rättfärdighet,
älskad, sedd och bekräftad, kittlade och fängslade mig. När jag efter en tid
överlämnade mig i den levande Gudens händer var det en frukt av att Gud har
”hud”. Genom församlingen verkar Gud. Det finns så många i Karlstads
Missionsförsamling som jag har att tacka idag.
Karlstads Missionsförsamling är mitt andliga hem och
därför är det med blandade känslor jag accepterade kallelsen till att bli
föreståndare för församlingen. Jag är mycket stolt över att församlingen ville
kalla mig samtidigt är jag orolig. –Vem är jag som
tror att jag kan klara av att vara församlingsföreståndare?
Min mentor och vägledare Torsten Orehag
berättade för mig om när han blev vald till föreståndare för SMF:s Inre Mission. Han hade satt sig i kontorsstolen på Tegnergatan 8 och tittade ut över sin nya arbetsplats. Då
säger han till sig själv – det här klarar inte jag! Och så fortsätter han – men
det gör ingen annan heller!
Med Torstens ord tonande i mina öron svarade jag
frimodigt ja till församlingens kallelse.
Det finns en teolog som heter Tillich.
Han definierar begreppet religion med det som man ytterst bryr sig om, den
yttersta verkligheten, min existens yttersta grund. Han benämner detta
”ultimate concern” och ”ultimate reality”.
När jag drömmer om Karlstads Missionsförsamling i
framtiden så handlar det om två saker. Det ena utgår ifrån insikten att Gud har
”hud”. Församlingens uppgift är att vara ”guider” som för in i trons
hemligheter och gemenskapens värme. När jag kom med i församlingen var vi flera
som delade min bakgrund. Av dessa är det i stort sett bara jag som är kvar. Vad
det beror på måste vi komma till klarhet över.
Det andra utgår ifrån begreppet ”ultimate concern”. Skall församlingen överleva, växa och betyda
något för sin samtid så måste vi tala om det ytterst angelägna. Vem vill lägga
ner tid, pengar och energi om det inte är viktigt?
Kyrkans uppgift är att vidga universum. Våga vara så
nära att Gud får hud och samtidigt så vid att man bara hissnar av tanken.
Varma hälsningar
/
sommaren 2003
